Livets syfte och själens utveckling
Bahá’u’lláh undervisade att varje människa är som en gruva rik på ädelstenar av oskattbart värde – en outtömlig källa vars rikedom ingen helt och fullt känner till. Som han skriver: ”Betrakta människan såsom en gruva rik på ädelstenar av oskattbart värde.” I varje människa finns en inneboende förmåga att vara vänlig i ord och handling mot alla, att vara ärlig och rättvis samt att lösa problem genom samråd. Livets syfte är att utveckla dessa andliga egenskaper i det dagliga livet och därigenom bidra till att ”föra vidare en ständigt framåtskridande civilisation.”
Människan är både en materiell och en andlig varelse, och båda sidor behöver fostran för att utvecklas.
Vetenskap och utbildning främjar utvecklingen av vår materiella sida. För att utvecklas andligen behöver människan religionens andliga läror och moraliska värden. Bahá’u’lláh skrev: ”Fostran allena kan förmå den att framvisa sina skatter och göra det möjligt för mänskligheten att draga fördel därav.”
Bahá’í-tron lär att varje människa har ansvar att självständigt söka sanningen och finna den religion som Gud har uppenbarat för vår tid. När en människa följer religionens lagar och uppmaningar begränsar hon sig inte; syftet med dem är att frigöra människans potential från den lägre naturens bojor. Bahá’u’lláh bekräftade tidigare religioners läror och förde samtidigt fram nya läror och lagar som är väsentliga för detta skede i mänsklighetens utveckling.
Enligt bahá’í-läran är vår jordiska tillvaro endast en liten del av ett liv som är evigt.
Den särskilda förbindelsen mellan själ och kropp varar endast under det jordiska livet. Efter kroppens död återvänder själen till Guds andliga världar och fortsätter att utvecklas i all evighet genom Guds nåd.
I sitt verk De sju dalarna beskriver Bahá’u’lláh hur människans liv är en resa mot frigörelse från den lägre naturens begränsningar och hur sann lycka framträder först när de andliga egenskaperna blir dominerande i hennes handlande. Han räknar upp de handlingar som leder till människans karaktärsutveckling:
Denne sökare borde också betrakta baktal som grov villfarelse och hålla sig undan dess välde, eftersom baktal släcker hjärtats ljus och förkväver själens liv. Han borde vara nöjd med litet och vara fri från alla omåttliga begär. Han borde värdesätta gemenskapen med dem som försakat världen och betrakta undvikandet av skrytsamma och världsliga människor som en dyrbar förmån. I gryningen varje dag borde han meddela sig med Gud och med hela sin själ framhärda i sökandet efter sin Älskade. Han borde förinta varje egensinnig tanke med lågan i det kärleksfulla omnämnandet av Honom och med blixtens hastighet ila förbi allt förutom Honom. Han borde bistå de fattiga och aldrig neka de utblottade sin ynnest. Han borde visa vänlighet mot djur och än mycket mer mot sin medmänniska, mot henne som är begåvad med talförmåga. Han borde icke tveka att offra sitt liv för sin Älskade, icke heller tillåta folkets klander att vända honom bort från sanningen. Han borde icke önska andra det han icke önskar sig själv, icke heller lova det han icke håller. Av hela sitt hjärta borde sökaren undvika gemenskap med dem som gör vad ont är och be om förlåtelse för deras synder. Han borde förlåta den syndige och aldrig förakta dennes låga ställning, ty ingen vet vilket hans eget slut skall bli.
Individens andliga och intellektuella utveckling är nära förknippad med tjänandet av samhället. Samhället bör utformas så att individers förmåga att tjäna kan växa.
En central tanke i bahá’í-läran är att utvecklingen av den inre karaktären och tjänandet av mänskligheten är två oskiljaktiga sidor av livet. Med Shoghi Effendis ord:
Vi kan inte skilja människans hjärta från den omgivning som finns runt henne och säga att när det ena har förnyats kommer allt att bli bättre. Människan är en organisk del av världen. Hennes inre liv formar omgivningen och är samtidigt starkt påverkat av den. Det ena påverkar det andra, och varje bestående förändring i människans liv är resultatet av samspelet mellan dessa två.
I detta ljus ser bahá’íer livet som bärare av ett meningsfullt dubbelt syfte: att vårda sin egen andliga och intellektuella utveckling och att bidra till samhällelig förändring.
Med yttersta vänlighet och i en anda av fullkomlig gemenskap, rådgör tillsammans och ägna ert livs dyrbara dagar åt världens förbättring och främjandet av Hans sak som är allas uråldrige och enväldige Herre.
Bahá’u’lláh