Bahá’í-trons grundare

Bahá’u’lláh
(1817–1892)

Bahá’u’lláh – liksom de andliga lärare som föregick honom, Abraham, Krishna, Zarathustra, Mose, Buddha, Kristus, Muhammed och Báb – förde till sin tids mänsklighet nya andliga och samhälleliga läror. Bahá’u’lláh lärde att alla världsreligioner är en och samme Guds gradvisa uppenbarelse för mänskligheten, som nu för första gången har möjlighet och ansvar att förena sig.

Bahá’u’lláh, med födelsenamnet Mírzá Ḥusayn-‘Alí Núrí, föddes år 1817 i Persiens huvudstad Teheran. Hans far var minister vid shahens hov, och Persiens regering erbjöd Bahá’u’lláh en hög tjänst som statlig ämbetsman. Han avböjde erbjudandet och ägnade sig i stället åt att hjälpa fattiga och nödlidande.

År 1844 förkunnade Báb att den i religionerna utlovade Gestalten snart skulle framträda och att hans budskap skulle innehålla nycklarna till mänsklighetens enhet. Bahá’u’lláh anslöt sig till hans efterföljare och blev snart, liksom andra av Bábs anhängare, föremål för förföljelse. Bábs reforminriktade läror och hans tolkning av religionen, som avvek från traditionella tolkningar, gav upphov till en landsomfattande rörelse och mötte starkt motstånd från tidens religiösa lärda, som skarpt fördömde hans budskap. År 1850 avrättades Báb som kättare och omkring 20 000 av hans anhängare dödades. Bahá’u’lláh förlorade all sin världsliga egendom. Han fängslades, torterades och förvisades från Persien. Därmed inleddes hans 40-åriga landsförvisning och förföljelse.

År 1863 förklarade Bahá’u’lláh att han var Guds budbärare för denna tid och att hans läror utgjorde en naturlig fortsättning på de tidigare stora religionernas verk. Han utmanade rådande föreställningar om religion, rättvisa och jämlikhet. Bahá’u’lláh skrev till sin tids kungar och härskare samt religiösa ledare och uppmanade dem att avstå från maktbegär och girighet samt att samlas för att lägga grunden för världsfreden. Han skisserade principerna och strukturen för en ny världsordning. Bahá’u’lláh skrev:

Den tid skall komma då den tvingande nödvändigheten av att hålla en bred, allomfattande sammankomst av människor allmänt kommer att inses. Världens härskare och konungar måste bevista den och måste, då de deltager i dess överläggningar, överväga sådana mått och steg som kommer att lägga grunden för världens stora fred bland människorna. En sådan fred kräver att stormakterna beslutar sig för att inbördes fullt försonas, så att lugn kan skapas för jordens folk. Skulle någon konung gripa till vapen mot en annan måste alla gemensamt resa sig och hindra honom. Om detta åstadkommes skall världens nationer ej längre behöva rusta sig utom i syfte att bevara sina rikens säkerhet och upprätthålla ordningen inom sina egna områden. – – Den dag närmar sig då alla världens folk kommer att ha antagit ett universellt språk och ett gemensamt skrivsystem. När detta uppnåtts skall det för en person på resa, vilken än stad hon besöker, vara som att komma hem. – – Den som i dag viger sig åt att tjäna hela mänskligheten är förvisso en sann människa.

I sina skrifter om människans natur och andliga utveckling fortsätter Bahá’u’lláh den etiska linje som tidigare världsreligioner har dragit upp. Människans livsuppgift är att utveckla goda egenskaper genom tjänst: ”Betrakta människan såsom en gruva rik på ädelstenar av oskattbart värde. Fostran allena kan förmå den att framvisa sina skatter och göra det möjligt för mänskligheten att draga fördel därav.”


Bahá’u’lláhs helgedom

Bahá’u’lláhs anseende och antalet anhängare växte kraftigt trots att han var förvisad från Persien.

Shahens regering i Persien betraktade fortfarande Bahá’u’lláh som ett hot och ordnade så att han förvisades vidare från Bagdad till Konstantinopel (nuvarande Istanbul) och därifrån till Adrianopel (nuvarande Edirne). År 1868 avslutades Bahá’u’lláhs förvisning i den ökända fängelsestaden Akka i Palestina, i nuvarande Israel. Förhållandena var särskilt svåra, och några medlemmar av hans följe samt ett av hans barn avled i fångenskap. I Akka uppenbarade Bahá’u’lláh sitt viktigaste verk, Den Heligaste Boken, samt ett stort antal andra skrifter. Han levde resten av sitt liv i fångenskap men tog emot många pilgrimer och högt uppsatta personer som sökte hans råd. När Bahá’u’lláh avled år 1892 hade hans lära redan börjat spridas även utanför Mellanöstern.

En av de européer som mötte Bahá’u’lláh var orientalisten Edward Granville Browne vid Cambridge universitet. Han nedtecknade händelseförloppet och bland annat följande ord av Bahá’u’lláh:

Lovad vare Gus att du har kommit! – – Och det för att träffa en fånge och landsförvisad – – Om man bara kunde förstå, att vi ej vill annat än världens bästa och alla folks lycka; men ändå anser de oss som agitatorer och upprorsmakare som icke förtjänar annat än slaveri och förvisning – – Att alla folk skall bli ett folk i tron och alla som sanna bröder; att vänskapens och enhetens band skall stärkas mellan människorna; att religionsskillnader och rasstrider skall upphöra - vad ont finns det i detta? – – Likväl, så skall det bli; dessa gagnlösa stridigheter, dessa ödeläggande krig skall försvinna, och den stora Freden skall komma.

Mer information om Bahá’u’lláh

I uttalandet ”Bahá’u’lláh 1817–1892” kan du läsa mer om Bahá’u’lláhs liv och skrifter.

Läs mer om Bahá’u’lláhs liv

Världens ljus

Filmen ”Världens ljus” skildrar Bahá’u’lláhs liv, hans budskap till mänskligheten och dess inverkan runt om i världen.

51 min – textad på finska. Filmen kan även ses på andra språk på bahai.org/light-to-the-world